Vaginamonologerna i media


 Att ta tillbaka fittan
Vaginan. Det kvinnliga könsorganet. Vulvan, muttan, musen, kissemissen, snippan. Kärt barn har många namn men att prata om detta kära barn, nej, det gör man inte. Eller, nej det gör jag inte. Det finns en gräns som drogs kanske vid minne 5 år: Mamma säger ”Ta inte där, du kan bli smutsig”. Ja, det är så mycket mörker och hemligheter som omger den. Men om din vagina kunde prata, vad skulle den säga då? Och vad skulle den ha på sig? Vad luktar din vagina?

Teater Eksem ger Vaginamonologerna som bygger på verkliga intervjuer med hundratals kvinnor. Kvinnor som först har varit blyga men när de väl kommit igång inte kunnat sluta prata om sina vaginor. Med ett intensivt tempo varvas monologer, ofta allvarsamma, ibland hysteriskt roliga, med lättsammare ”mellanprat”. Det är imponerande att skådespelarna kan kasta sig mellan rollerna på det här sättet, från tungsint monolog till det som publiken antar är dem själva. Det ger föreställningen autenticitet och gör den, precis som vaginan, älskvärd.

Ambitionen är att ta tillbaka fittan och det känns som att det lyckas. Som att man går hem och har blivit både road och stärkt. Sen kan man tycka, rent dramaturgiskt, att det ibland dras för långt. Rekvisitan är underfundig och rolig men handgranater och rakbladsblod känns överdrivet. Ibland leks det dessutom lite väl mycket med publiken. Vi ska spela fotboll och känna på toalettpapper. Fast det är lite charmigt också. Och man blir glad när man blir bjuden på godis och vindruvor. Vid ett tillfälle uppmanas publiken av en stå-upp-ande Karlstadbo att stämma upp i kör: ”Fitta! Fitta! Fitta!” Jag kan inte. Jag kan inte uttala det ordet. Kvinnan bredvid mig kan inte heller. På något sätt känns det som bevis nog för att teater som denna behövs.

Hulda Löfgren
TeaterStockholm.se. Publicerad 3 oktober 2009.


Sexuellt förtryck befriande uttryckt
Den amerikanska feministen Eve Enslers pjäs Vaginamonologerna, byggd på intervjuer med 200 kvinnor, är ett fenomen, närmast en folkrörelse i sitt hemland. Den har inspirerat till amatöruppföranden i alla stater, och till en aktionsdag mot kvinnomisshandel.

När Enslers pjäs överförs till svenska blir dess ursprung i en amerikansk radikalfeministisk kontext tämligen uppenbar, trots att översättningen innehåller en del humoristiska försvenskningar. Det hade varit intressant med ett svenskt material, för det är lite svårt att tro att skammen över det kvinnliga könsorganet är lika stark här som där. Det är en puritansk kultur som är orsaken till sexuellt förtryck och kvinnors lidande, så lyder Enslers underförstådda slutsats, och de bejakande inslagen har drag av en något försenad sexliberal revolution. Som appell för kvinnlig egenmakt och självtillit verkar texten en smula daterad och klichéfylld, och den ”naturlighetsfeministiska” tendensen verkar mera höra hemma i hippie-epoken än i 2000-talet.

Men om könspolitiken i pjäsen stundtals är tveksam, så är göteborgska Teater Eksems framförande desto mer befriande. Med hjälp av två skärmar, kroppsspel och gester samt mängder av mer eller mindre fyndigt komisk rekvisita gestaltas monologerna med frenesi, engagemang och påtaglig spelglädje. Ensemblen lyckas fullständigt förena illustrerande och gestaltande partier, och gör alltsammans med samma livaktiga effektivitet och sceniska fantasi.

Spelet svänger från djup tragik till uppsluppen satir, och de tre skådespelarna lyckas hålla uppe tempot och känslan genom alla svängningar. Registret räcker hela vägen från ett våldtäktsoffers förtvivlan till den humoristiska utlevelsen i orgasmstön. Men allting är inte sociologisk eller sexologisk saklighet. Den vackraste monologen är den som gör en katalog över blomstrande metaforiska omskrivningar för det kvinnliga könsorganet. I en tid när ordet fitta mest används som skällsord i bloggosfären känns den gynopoetiska vaginamonologen som en sann befrielse.

Björn Gunnarsson
Hallands Nyheter. Publicerad 4 februari 2008.


Det privata är politiskt
Som en flexibel insattsstyrka med uppdrag att försvara det kvinnliga könet stormar Teater Eksem in på scen. Den unga Göteborgsgruppen- med gemensam bakgrund från Katrinebergs folkhögskola- sätter med lusten som drivkraft tänderna i Eve Enslers Vaginamonologerna (på Teater Trixter till och med söndag). Pjäsen har gått som en löpeld över världen sedan urpremiären 1996 (i sverige främst under titeln Viva Vagina). Eksem alerta version visar med önskvärd tydlighet vilken öm punkt det kvinnliga könet fortfarande är.

Att kvinnan med speglar, fingrar och workshops kan lära känna den intimaste delen av sig själv upplystes vi om redan på 1970 talet.

Ensler utvecklar, med humorn som vapen, de präktiga pekpinnarna till komplicerade insikter. Susanna Brink, Malin Tengvard och Mia Kjellkvist gestalter kampen med ett rappt tempo och ett tilltal som inte utestänger männen. Men Sergej Merkusjevs regi förnekar inte heller de otäcka sidorna. Våldet mot kvinnorna ligger som en dov grundton, ett ständigt hot mot den kliande lusten. Eksems vaginamonologer påminner oss om hur politiskt det privata är.

Lis Hellström Sveningson
Göteborgs-Posten



Roligt och gripande om kvinnlig sexualitet
Med humor som vapen försvarar Teater Eksem det kvinnliga könet. Och publiken i Elsas Hus gav sig på nåd och onåd för de inkännande ”Vaginamonologerna”.

Lördag kväll, fem över sju. Arrangörerna på Elsas hus snor som jehun efter kuddar och stolar och scenutrymmet krymper medan publiken blir allt större. Det är många som vill vara med om göteborgsgruppen Teater Eksems föreställning ”Vaginamonologerna”.

Caroline Sjööh från Ung Vänster är en av dem som styr med att alla ska få plats. En kvart tidigare har hon berättat för mig varför just denna pjäs får äran att avsluta årets feministvecka.

- Det är fortfarande så mycket tabu kring kvinnlig sexualitet och jag vet att ”Vaginamonologerna” får både äldre och yngre kvinnor att öppna sig och prata mer om detta. Dessutom är det en väldigt rolig föreställning.

Det visar sig inte vara någon överdrift. De tre kvinnliga skådespelarna går ut på knock och får publiken att fnissa förtjust när de letar ersättningsord för det ”löjligt osexiga” vagina.

- Säger du ”älskling smek min vagina” så dör sexakten rätt av, förklarar de och börjar sätta upp skyltar med synonymer: kissemissen, murran, vulvan, skrevan, musfällan…

Skratten ökar i slagstyrka när de kommer till vassruggen, skäggbiffen och håll i er – russinlimpan!

Men som i all bra komik finns allvaret hela tiden närvarande. Monologerna som avlöser varandra i ett rappt tempo handlar om tillkortakommanden, blygsel, skam. En monolog uppmanar till uppror mot tamponger, glidmedel med dofter (som pina colada utan socker), strävt toapapper och andra förtretligheter. Den avslutas med att en handgranat detonerar i väskan som rymmer allt detta.

Pjäsen handlar också om lust och njutning. Skådespelerskan Malin Tengvard demonstrerar vällustigt olika sorters stön och orgasmvrål och får hela salongen att släppa loss i värsta skrattexplosionen.

Men allvaret ligger som en molande underton. Våld mot kvinnor, inte minst det våld som utövas i krig synliggörs på ett dramatiskt sätt. Det privata är politiskt vill pjäsen säga. Så bygger den också på en mängd intervjuer med kvinnor i alla åldrar som dramatikern Eve Ensler gjorde inför den amerikanska premiären i mitten på 90-talet.

- Gud vad bra, ler Lisa Blomqvist efter de ihållande slutapplåderna.

- De åstadkom så mycket med så små medel. Det här med att vaginan är något vi inte talar om säger faktiskt något om hur vi ser på kvinnor. Jag tycker det är bra att pjäsen får med både det lustfyllda och det upprörande, som att kvinnor skär sig, fortsätter hon.

Caroline Sjööh återställer efteråt danssalen i Elsas hus i ursprungligt skick. Hon är jättenöjd, både över att det kom så mycket folk och att Teater Eksem var så skickliga.

- Förra gången jag såg pjäsen var det en ensam skådespelare som läste samtliga monologer. Men det här var ännu bättre.

Lollo Asplund
Corren.se, Linköping. Publicerad 3 december 2007.