Klassiskt komponerad svensexa
De fria grupperna i Göteborg står för blomstringen i teaterlivet, och Teater Eksem är inget undantag. Den nyskrivna pjäsen Dagen efter kvällen före innehåller nyanserade personporträtt av tre trasiga på ett hotellrum kvällen när svensexan ska hållas. 

Göteborgs teaterliv blomstrar, och den blomstringen står framför allt de fria teatergrupperna för, med nyskriven svensk och utländsk dramatik som tar upp aktuella teman och skeenden. I helgen var det dags för ännu en urpremiär, med Teater Eksem som aktör. Vanja Öjes Dahlberg debuterar med Dagen efter kvällen före. En klassiskt komponerad, högaktuell pjäs om tre ungdomar, vilsna i sin tillvaro och sökande efter bekräftelse och kärlek.

Markus (Anders Emgard) ska gifta sig och hans bästa vän David (Björn Dahlman) ordnar en svensexa för honom på ett hotellrum. En ung flicka (Vanja Öjes Dahlberg) är beställd för att med dans och kärlek förnöja brudgummens sista natt i ”frihet”. Det är bara det att bästa vännens ”present” också bär på en god portion skadeglädje – ett resultat av Davids svartsjuka och förtvivlan när kompisen bestämt sig för att satsa på familjeliv. Vad blir det kvar åt honom?
Linnea, underhållningsflickan, framstår som ett trasigt sjuttonårigt barn med en otrygg uppväxt och ett tvångsmässigt beteende i sitt förhållande till män (där hon för övrigt bara tycks upprepa sin mors historia).
 
En skör tråd av förståelse uppstår i alla fall trots allt mellan Linnea och Markus men den förmår inte överbrygga deras egen självdestruktivitet. Det visar sig så småningom att Markus nya planer i livet inte var så svåra att rubba, även om han till att börja med verkade vara den mest stabile av de tre.
Oförmögna att hantera sina känslor driver ungdomarna varandra till handlingar vars konsekvenser blir utan någon återvändo. Händelseutvecklingen eskalerar i brutalitet och slutet kan inte bli annat än tragiskt.
 
I Johan Aksells klara regi ger Vanja Öjes Dahlberg ett mycket nyanserat porträtt av den osäkra unga flickan som under en tuff yta döljer ett barns tafatthet och sårbarhet. Anders Emgard är lika mångfacetterad i sin tolkning av den känslige Markus.
Den enda invändningen jag har är Björn Dahlmans David. Hans ständigt högljudda och något enformiga tonläge ger en alltför förenklad bild av denna ytterst komplicerade personlighet, som egentligen är den mest ”skadade” av de tre.   

Iva Åberg, Nummer.se